NewFoundlandshundar

Newfoundlandshundar är min stora passion här i livet. Ett tag var jag inne på att försöka starta en kennel, men det har jag tills vidare lagt på hyllan. På denna sida är det bara en kort presentation av njuffen. Jag skulle kunna skriva en hel bok men det skulle bli dyrt att "tanka" ner den i så fall. Håll till godo.

Mina hundar

Smulan var en brun tik som blev knappt 11 år, 57 kg. Hon avled hastigt sommaren 2003, då lungorna sprack på grund av långt gången cancer. Hon var opererad för cancer i mjälten, men inget tydde på att den spritt sig, därav blev chocken stor när det visade sig att den satt sig i lungorna. Smulan var min lilla favorit. Hon var den mest pratsamma av dem alla, när hon ville något försökte hon verkligen framföra det muntligt. Vi förstod henne inte såklart alla gånger, men hon var säkert övertygad om att vi gjorde det.

I början som valp var hon väldigt rädd och ängslig. Men sedan så försvann det. Hon blev sedermera väldigt ståtlig och självmedveten. Vi hade tänkt att avla på henne, men avstod då hon inte riktigt uppfyllde standarden för rasen. Hennes framben var aningens korta, vilket gör att hon såg ut som en dragracinghund. Men i våra ögon var hon det finaste som någonsin funnits. En kelig och sällskapssjuk hund. Jag saknar henne enormt.

Nalle blev 12.5 år och 53 kg tung, var en hane i sina bästa år, ända tills han stillsamt fick somna in hemma på tomten i lugn och ro sommaren 2002 på grund av diverse ålderskrämpor. En brun busig kille, in i det sista. Min lilla älsklingshanne! Han älskade vatten i alla former, samt älskade att gräva stora gropar i vår trädgård. Helst under buskar så ibland syntes han inte och man får gå och leta efter honom.

Nalle kunde le som en människa, så fort man log mot honom log han tillbaks. Men det såg mer ut som en grimas. De som inte kände Nalle blev nästan rädd när han grimaserade och därmed visade sina tänder. Många trodde att han var elak och blev lite smårädda. Men Nalle var lika snäll som en stor brun nallebjörn.

Så hade vi Laban, som var husets härskarinna, en svart tik på hela 65 kg. Ja, Laban var en tjej. Hon kallades för Laban redan när vi tog henne på foder vid 1,5 års ålder. Laban var en perfekt njuffe utseendemässigt sätt, men tyvärr var hon antagligen steril. Så där stannade våra planer på en kennel, men vi sörjde inte för det. Hon var utställd och tog hem rubbet på första försöket. Tyvärr avled Laban i maj -98 pga cancer.

Men jag tycker att det finns roligare saker att göra än att kuska runt Sverige och ställa ut hundar. Mitt intresse för hundar stannar vid hunden, utställningar är inte min bag. Men för den sakens skull så baktalar jag inte dem som gillar utställningar. Det är tack vare dem som raserna håller sin standard och jag förstår dem som tycker det är kul.

TILLBAKA | UPP

Stor, tung och sund

En normal njuffe har ett lugnt, stabilt och sunt temprament. Den är barnvänlig och mycket sällskaplig, den älskar att vara i centrum och tar tacksamt emot all uppmärksamhet. Det är heller ingen lägenhetshund som ska ligga hemma i timtals ensam, vill ej gärna stå i hundgård eller i löplina. Men om vi ska vara ärliga är det väl inget liv för någon hund. Njuffen passar väl inte direkt att ha i en lägenhet. Dels kräver den utrymme, men framför allt gillar den inte värme. Ute på tomten kan den sommartid gräva ned sig i den fuktiga jorden och finna lite svalka. En trädgårdspedant ska inte skaffa en njuffevalp.

Njuffen är en stor och kraftig hund. Ändock är den rörlig och ingen soffliggare. Vakthund kanske den kan vara pga sin storlek, alltid avskräcker det väl någon. Men vi brukar säga att om en inbrottstjuv klev in när hundarna var ensamna skulle den först bli hjärtligt välkomnad och sen få hjälp att bära ut allt. Den älskar att bära och släpa på saker. Dra nytta av det. Låt den dra en pulka eller låt den bära posten hem i munnen.

Rasen har haft problem med höftlederna. Se alltid till att valpen har friröntgade föräldrar. Men det är också viktigt att ta det lugnt första året. Valpen ska växa cirka 50 centimeter och bli 50 kilo tyngre på ett år. Annars finns det inga speciella rasbundna sjukdomar, tack och lov.

Som jag skrev ovan, den är sällskaplig. Sitter du och glor på TV och hunden tycker att du är tråkig, bli inte förvånad om den ställer sig för och skymmer sikten. Bor du i kåk kommer du att få finna dig i att hunden springer in och ut. Ut för att den tycker att det är för varmt inne. In för att den måste ju kolla vad som händer inne. De älskar att åka bil. Jag behövde bara ta i bilnyckeln, så stod de på rad och ville följa med på en tur. Två (eller tre som det var ett tag) njuffar i en Skoda Felicia blir trångt, även med baksätet fällt.

TILLBAKA | UPP

Vattendjuret

Njuffen älskar vatten i alla former. Vattenskålen, lerpölar, snö och regn är lyckan för en Newfoundlandshund. Det är ett riktigt vatten(o)djur. Det är inte mycket att göra åt, det ligger i generna. De är framavlade till att älska vatten. De användes av fiskarna till att apportera saker i vattnet och till att dra in näten åt dem. Vi kan utnyttja detta, många utbildar sina hundar till livräddare. Många tävlar med sin hund i olika vattenprov. Kontakta någon i Newfoundlandsklubben om du tycker det verkar vara kul.. Adress och telefomnummer står längst ned.

Försök själv att bada med en njuffe, du kommer inte långt simmandes innan den försöker "bärga" dig inåt land. Låt gärna hunden bada på sommaren. Men se till att den torkar ordentligt mellan varven. Annars kan den lätt få fukteksem, vilket kan vara svårt att upptäcka i den tjocka pälsen. Men börjar det lukta "fuktig yllesocka" om pälsen, då är det försent. Klipp upp runt eksemet, låt det torka och ha på en uttorkande salva, zink eller Meku skyddspuder.

Pälsen är vattenavstötande, men kan ändock rymma en hel del vatten. Se upp när den skakar av sig vattnet om du nu inte vill ha en dusch. Den stora, tjocka pälsen samlar inte bara vatten bra, utan grus, jord och lera fastnar bra. Det mesta trillar ned på golvet när den torkat. Du kan inte vara för petig när du bor med en njuffe. Lite hundhår på mackan hör vardagen till. Njuffen dricker, sörplar mycket vatten. Ha alltid några handukar strategiskt placerade och torka av den runt munnen, den dräglar inte direkt men efter sitt vattendrickande blir den minst sagt blöt runt sin mun.

TILLBAKA | UPP

Rasens historia

Namnet har den fått från ön New Foundland som ligger utanför Canadas östkust. Varifrån dom ursprungligen härstammar är väl lite oklart. En teori är att den stammar från den nu utdöda svarta vargen. Indianerna på ön skulle ha tämjt valparna. En annan teori är att den skulle härstamma från pyreneerhundarna ditförda av baskiska fiskare, eller att indianerna skulle ha fört den med sig från fastlandet, både björn och varg skulle ligga i botten. Även vikingarna anses ha fört med sig stora svarta björnhundar.

Teorierna är många. Men sant är att de har funnits länge på ön. De har i alla tider hjälp till med att dra tunga timmerlass, varor och proviant. De transporterade posten runt ön, snacka om gulliga brevbärare. Fiskarna använde dem till att apportera saker i vattnet, samt att hjälpa till med att dra in nät. Varje familj hade ofta sex, sju hundar som hjälpte till i det vardagliga slitet. Det är väl därifrån deras sällskaplighet kommer, samt styrkan och dess älskan av vatten. Inga soffliggare precis.

TILLBAKA | UPP

Utseende och standard

Bra lynne, lediga rörelser, en massiv benstomme, styrka och energi. Huvudet ska vara brett och massivt, med ett nosparti som är kort och fyrkantigt och med mjuka läppar. Små ögon som ligger djupt och brett isär, färgen ska vara mörkt bruna. Öronen ska vara små och ligga tätt mot huvudet. Halsen ska vara kraftig. Bröstkorgen ska vara djup och hunden ska ha ett kraftigt, muskulöst ländparti. Fram och bakben ska vara muskulösa, bakbenen ska ha långt hår. Benen slutar i ett par stora välformade tassar, försedda med simhud.

Svansen ska vara tjock och väl täckt av hår. Den ska stilla hänga ned när hunden står stilla och vid gång bäras en aning höjd och lätt böjd. Den får inte bäras rullad över ryggen. Pälsen ska bestå av långa täckhår som inte får vara lockiga, med en tjock underhull. Vikt cirka 65 - 70 kilo. Mankhöjd hane cirka 71 cm och tik cirka 66 cm.

Tur att mina hundar inte kan läsa. De bruna har ljusbruna ögon och en väldigt stolt och uppåtriktad svans. Den svarta tiken däremot kan läsa, hon följer rasens standard.

TILLBAKA | UPP

Svart, vit-svart eller brun

En smaksak kanske vilken man föredrar. Min favorit är den bruna. En egen liten nallebjörn.

Svart är vanligast. Många av de svarta har en vit fläck på bröstet. En annan variant är vitt med svarta fläckar. Min erfarenhet är att de svarta har en mer lättskött päls än de bruna då den inte är lika tjock. Bruna njuffen har mer underhull och tätare päls, den varierar från gyllenbrun till leverfärgad. Landseeren, vit med ojämna svarta fläckar, har numera bildat egen hundras, en korsning av newfoundlandshundar och bl.a pyreneerhund. Är ofta lite mer högställd och har mindre underhull.

Vilken färg man än väljer så är grunden densamma, en stabil, lugn barnvänlig sällskapshund. Jag har ju haft både svarta och bruna njuffar. Erkänner gärna att de bruna är mina favoriter. De är busiga och mer livliga än de svarta, enligt mina efarenheter.

TILLBAKA | UPP

Tips

Svenska Newfoundlandsklubben ger ut tidningen Newfoundlandshunden

Svenska Kennelklubben

En bok som rekommenderas är MIN NEWFOUNDLANDSHUND skriven av Birgitte Gothen ICA-förlag.

TILLBAKA | UPP

Annica Tiger reviderat juli 2004
Skicka gärna ett e-mail om du har några synpunkter
E-mail a_t@tele2.se